Ur dimmans ljus

Prolog
Några ord och tankar vid livets utmarker. Där korparna ropar, och rödhaken sjunger gryningens sång. Där eken står i knotighetens drömmar och minns. Fångar solens ljus och låter skuggorna falla likt regnets vemod under mörkrets moln.

Där månen ler under stjärnorna. Där skymning möter gryning i samma rum, och ljusets ögon lyser upp och talar samma språk.
Där livet finns en liten stund.